Nedas ögon följde mig i veckor, månader

Arash Hejazi. om The gaze of the gazelle. FOTO: Dan Hansson Arash Hejazi ”Nedas död”, youtubeklippet som färdats över hela världen, tvingade Arash Hejazi att lämna Iran. Hans bok 47 sekunder är ett upprörande vittnesmål över vad den totalitära diktaturen gjort med landet och hans generation, den brända. Vem är den där Khomeini och vad har han där uppe att göra, frågade han sin farmor när de stod på taket. Hon svarade att ”han är i den dolde imamens ställe” och sa att hans ansikte syntes i månen. Nog kunde lille Arash se ett ansikte, men det såg mer ut som Snurre Sprätt, tyckte han. Pojken var åtta år. Shahen skulle snart störtas, och hans icke-religiösa pappas förklaring var: Khomeini är en man som landsförvisats och som människorna hoppas ska befria dem från shahen och tyranniet. När jag möter Arash Hejazi i Stockholm för att tala om hans bok 47 sekunder har det gått 33 år sedan Teheranborna stod på taken i kvällningen och ropade Allah-o-Akbar i protest mot shahen. 47 sekunder är längden på mobilfilmen som visar när den unga iranska musikstuderanden Neda Agha-Soltan dör, medan Arash Hejazi, läkaren, förläggaren och författaren, försöker stoppa blodflödet och hennes gamla musiklärare i förtvivlan försöker ropa henne tillbaka till livet. – Det var 47 sekunder som skakade världen, öppnade ett fönster mot Irans samtida historia – och för alltid förändrade mitt liv. Du är läkare och har sett döden förr. Men det hände något i dig när du såg Nedas döende ögon? – Hon försökte säga något, som om hon bad om något. Hennes oskyldiga ögon följde mig i veckor, månader. Vad var det jag inte kunde höra? Hur kunde det bli så här? Varför skjuter en regering sitt folk? Den här junidagen 2009 hade folket gått ut på gatorna för att protestera mot Mahmoud Ahmadinejads valfusk. Arash Hejazi var på snabbvisit hemma i Teheran – han läste vid Oxford för tillfället – och gick ut med sina förlagskolleger. När tårgas plötsligt vällde fram och Basij, den frivilliga milisen, dundrade fram på motorcyklar och sköt, bröt paniken ut. Hans unga kollega Emed hade darrande av skräck filmat allt med sin mobil, och när de var tillbaka på kontoret fattade Arash Hejazi sitt beslut: världen måste få veta, Neda ska inte ha dött förgäves. Men det var bråttom, nätet höll på att stängas ner. Han fick ut filmen, och den spreds som en löpeld över världen. Och regimen slog ifrån sig: kvinnan var terrorist, hon var inte alls död, och var hon död så var det demonstranterna, USA eller BBC som gjort det. Så Arash Hejazi trädde fram. I en BBC-intervju fem dagar senare kunde vi se honom märkbart chockad berätta, Och nu kunde han inte längre återvända till Iran. –Mitt liv hade fallit i spillror, jag hade förlorat allt. Och skräcken fanns kvar i mig, det kunde lika gärna varit jag. Han skrev i febriga försök att läka såren. Nedas ögon följde honom dag och natt. Han anklagade sig själv ”kunde jag gjort mer?”. Men det var frågorna från vännerna i väst – ”hur kunde det bli så här?” – som fick honom att bestämma sig för att skriva 47 sekunder. Han berättar Irans samtidshistoria ur vardagens ögon, pojken som växer upp i en välutbildad, kärleksfull familj i Teheran, en pojke som gillar Stjärnornas krig, Rambo, iransk poesi och att hänga med kompisarna på stan, en tonåring som snart hade fått se mer våld än någon ung människa borde tvingas till. – Vi var en hel generation som växte upp i förtryck och krig. Ingen tänkte på oss. Jag vill berätta vår historia, den brända generationens. Och Arash Hejazi vill förklara det obegripliga: hur man störtar en diktator (shahen) och välkomnar en annan (Khomeini). –Khomeini var i opposition mot shahen och lovade demokrati. Men så fort han fått makten satte förtrycket in och oppositionen tystades. Det var många som dödades samma dag som Neda, och Arash Hejazi skriver om hur regimen återkommande dödat och våldtagit sitt eget folk. Tonåringen Arash förlorade flera vänner. –Khomeini införde hård censur och religiösa krav, som att kvinnor måste täcka huvudet. Studier i islam, förbud mot jeans, film, dans. Och regler som att man måste gå på toaletten med vänster fot först... Driver du med mig? Han skrattar stort åt mig. –Nej, nej. Det påstås att man faller på höger fot om man dör stående. Dör man på väg in på toaletten så hamnar man i den, tar man vänster fot så ramlar man baklänges. Men när frågan dyker upp i olika kontroller, svarar folkhumorn: Jag stiger in med huvudet före bara jag får ett jobb. Det är så absurt att man nästan måste skratta... – Det gjorde vi också. I början. Iranier skämtar om allt. Det är en överlevnadsstrategi. Så fort Ahmadinejad sagt något dumt så exploderar skämten på nätet, de sms:as runt och alla skrattar i samförstånd. Och som på ett givet tecken började Teheranborna bära på gurkor. Festande hade förbjudits, men gurka motverkar alkohol... Poesin är ett annat kitt. Det nätverk som förenar iranier har en mångtusenårig historia, det sitter väldigt djupt, menar Arash Hejazi. –Vi kan vara hur osams som helst, opponera och debattera. Men så fort någon invaderar iransk jord så står vi enade mot en yttre fiende. Regimen utnyttjar det, så jag hoppas att omvärlden låter Iran vara nu. Du lever i exil med din familj. Allt du älskar i Iran, hur kan du ge din femårige son det? –Jag läser poesi för honom, myter och sagor. Vi är stolta över vår iranska bakgrund, men också över att vara en del i ett internationellt samfund. Kan man bygga en bro mellan de här två delarna så kommer det att gå bra, både för honom och världen. Jenny Leonardz 2012-03-03 11:25 http://mobil.svd.se/rss.jsp?rssid=3622191&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2F%3Fservice%3Dmobile%26articleId%3d6896449